Ett gästgiveri, ofta även stavat gästgifveri för att flirta med konceptets forna glansdagar, var ursprungligen en inrättning där de personer som på resande fot behövde mat och husrum under färden kunde få just det. Ofta kunde man också få byta häst för att skjutsas till rätt destination. Än idag finns det mängder av gästgiverier i Sverige, men deras roll är inte längre sig lik. Oftast är det numera bara en trevlig titel på äldre krogar och hotell som en gång i tiden var ett gästgiveri i all sin praktiska bemärkelse, oftast belägna i eller strax utanför mindre samhällen.
Innan bilen, tåget och flygplanen uppfanns så tog det lång tid att resa även sträckor som vi i dag anser vara förhållandevis korta. När man bara hade de egna benen, alternativt hästar att förlita sig på för att ta sig mellan olika samhällen så blev varje resa ett litet äventyr. Ofta behövde man övernatta längs vägen, vilket många gånger var både kallt och riskfyllt. Många övernattade hos bönder, i halmen på deras logar, och var man lite bättre beställd så fick man i regel inhysas hos präster.
Så tidigt som på 1300-talet diskuterade man upprättandet av en typ av tavernor längs de stora fartlederna för att möta de resande ekipagens behov. År 1561 kom den första stadgan som på 1600-talet blev till gästgiveristadgan med tydliga krav. På 1700-talet skärptes stadgan och krav tillkom på att varje landsväg skulle ha ett gästgiveri per 1,5 mil och varje gästgiveri skulle inkludera ett stall med skydd och mat åt hästarna. År 1734 upprättades gästgiveriförordningen som slutligen avskaffades år 1933.